xokey.net

Masspsykos fascinerar mig. Det här med att folk av någon anledning sugs med i allmänna känslostormar och helt plötsligt tycker någonting i bästa fall dumt och i värsta scenariot förfärligt. Som nu för halvannat år sedan när det blåste upp till folkstorm för att det avslöjats i media att Ingvar Kamprad fifflat undan flera miljarder ut ur landet bort från skatteverkets kontroll. Reaktion bland folk i gemen blir i det här fallet inte den som annars hade varit den rimliga. Något i stilen med ”Kasta den gamla nazisympatisören i fängelse och släng bort nyckeln”. Nej. Istället börjar helt vanliga människor orera om att man ska ”ge fan i Kamprad” och att de där tidningarna ”inte borde få skriva vad som helst”. Ytterst märkligt tycker jag. Ett liknande exempel som många brukar tas upp av många lärare i retorik är några förvals debatter mellan Olof Palme och centerledaren Torbjörn Fälldin vid sluten av sjuttiotalet. Jag kommer inte ihåg säkert men det bör ha varit innan valet 1976, då en borgerlig koalition ledd av just centern vann valet och bröt ett 43-årigt (har jag för mig) socialdemokratiskt maktinnehav. I alla fall, den som är tillräckligt gammal eller läst någon av de många biografier som utkommit om mannen på senare år vet att Palme var retoriskt begåvad, klipsk, bildad och debatthungrig. Han kunde ha en något aggressiv debattstil som av många uppfattades som alltför ”på”, over-the-top eller osvensk. Det var just vad som hände vid den här debatten (kan ha varit i Skandinavium) med Fälldin. Fälldin sa inte så mycket men lyckades på något vis framstå som genomsympatisk och hederlig. Palme däremot öste på med sin rika svada och drev väl hem poängen lite för många gånger. Hade det nu varit en domstol, en akademisk institution eller någon neutral utomstående betraktare som läste ett referat av debatten som avgjorde hade Palme vunnit alla gånger. Men nu var det ju inte så. Det var svenska folket som skulle rösta och de uppfattade Palme som elak, osympatisk som förde sig ett överlägset, nedlåtande vis. Fälldin vann valet. Men det är inte det som är intressant. Vad som fångar mitt intresse är att en ansenlig skara socialdemokrater bytte sida och röstade på Fälldin istället eftersom han verkade vara så snäll, dessutom var det synd om honom. Att folk med borgerlig bakgrund röstar på centern är inte konstigt, inte heller att sossar fortsätter att rösta på SAP. Vad däremot är märkligt är att så många som, får vi anta, har intresse av att sossarna sitter kvar och ytterst förlorar på att landet får en borgerlig regering byter sida och lägger sin röst på högerns kandidat. Masspsykos säger jag. Samma fenomen kan i och för sig skådas vid någon av dessa evinnerliga dokusåpor som exempelvis Idol. Där är det inte alltid den tävlande med bäst sångröst som vinner. Nej, ifall det istället finns någon bortkommen förmåga med något sämre pipa och denne drar på sig domarnas misstycke och några smädelser samt lite elaka recensioner i pressen kommer ”vanligt folk” med största sannolikhet ta den personen till sitt hjärta. Jag förstår det faktiskt inte. Men så är jag inte psykolog eller forskare, jag sysslar bara med helt vanlig rekrytering om dagarna.